Dag två vid Lyngsalperna startade som alla
andra dagar på bussen: med kaffe i mängder, frukost och ett par timmars prat om
livet, havet och kärleken. Vi är stationerade på en vildvuxen fotbollsplan vid
sidan av Olderbakken Skole – en skola som fått bära frånflyttningens tunga ok.
Den blev nerlagd för tre år sedan och fungerar nu som ett slags Folkets Hus. Vi
har den nu helt för oss själva, så med lånad nyckel har vi tillgång på skolkök,
gympasal med fullt utstyr, en oändlig mängd toaletter, diskmaskin, tvättmaskin,
fellesdusch (jente och gutt) och gamla skolkartor för planering av bussturen
framöver. I den bruna gamla
lärarbyggnaden som en gång husade lilla lärardotter Maria med föräldrar, bor nu
Tom - en trött och glad
type med hund, mysbrallor, färgglada
solbrillor och julenisse i fönstret. Han
spelar Lou Reeds Coney Island Baby högt
för oss varje morgon.
Den spektakulära naturen runt oss gör det omöjligt att inte blicka upp mot fjällen och säga woooow, eller kuuult, minst tio gånger om dagen. Onsdag förmiddag gjorde vi oss redo för tur, och fick efter tips från fantastiska Björn, våran lokala mentor, om att ta oss turen upp till Fugldalsvattnet. Efter 4 kilometers gång på vanlig väg, följde vi skylten där det stod STI och påbörjade en cirka 2,5 timmars tur upp i fjällen. Ett juletre skulle visa oss vägen till målet, och efter ganska hardcore klättring så nådde vi det: Isvattnet vars temperatur var närmast nollgradig, och vars färg var turkos, nästan grön. Kjersti och BK kan nu stolt kalla sig medlemmar av Fugldalsvatn Nögenbadeforening. Det blev satt av tid till tagning av den obligatoriska blackmetalbilden, spisning av knäckebröd och choklad, kaffedrickning, hoppning mellan stenar och ännu mer wooow och kuuult. Morten skrev i boken som låg i en liten postkasse på en liten sten, men det han skrev låter vi vara osagt. Uppsummerande intryck: det var så vackert att det var svårt att ta in det. Det var psykadeliskt, vi kunde ha varit i Alaska, Into the wild, en Tolkien-bok, i en black metal-video.
